Gårdagens kväll bjöd på filmmys för mig och M. Sitta och varva ner i soffan tillsammans är mycket värt efter allt flängande hit och dit. M föreslog att vi skulle kika på En oväntad vänskap som är en fransk film. Den handlar alltså om en fattig ung man som får jobb hos en desto rikare man vilket leder till en livslång vänskap dem emellan.

Jag ska vara ärlig och säga att jag var aningen skeptisk men M lyckades övertala mig. Resultatet av detta är att jag har fått en ny favoritfilm i samligen för herrejävlar vilken fin och bra film!

 

Jag tror att man ibland har en tendens att väldigt snabb döma andra människor utan att veta vem eller hur personen verkligen är.J ag har själv fallit i den fällan x antal gånger. Om än medvetet eller omedvetet.

Jag tycker att En oväntad vänskap visar på att man borde se bortom det man tror och tänker om en människa som man kanske egentligen inte känner. Att kunna se bortom det och försöka tänka att vi alla i ärlighetens namn kanske är ganska lika ändå? Vi har alla våra problem och ett förflutet.

Att även veta att det faktiskt går att finna vänskap trots man kanske inte trodde det från början och att vara öppen för detta. 

 

Har ni inte sett den här filmen så borde ni verkligen göra det.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu tänkte jag att ni ska få ett långt inlägg att bita i med lite händelser från förr. 

 

För många år sedan har jag en bästa vän. Egentligen så var de väl två men vi håller oss till den ena. Hur som haver så kallade jag denne för min allra bästa vän. Vi bodde grannar, gick på samma dagisavdelning, samma klass från första till nionde klass och hade samma intressen. Man kan väl uttrycka det som så att vi klickade. Denna tjej var väldigt mycket för att bestämma över oss andra vilket vi också gick med på utan problem. Givetvis var det var ju ingen av oss som ville bli lämnad utanför gruppen.

 

Allting var trots allt mer eller mindre bra fram tills vi började högstadiet. Då valde min bästa vän i hela världen att helt utan förvarning lämna mig utanför vår lilla grupp, och hon tog med sig den andra tjejen på samma gång. Det tog väldigt hårt på mig. Jag grät väldigt mycket under en tid, gick ner i vikt, tappade massa hår och slutade gå till skolan ett tag. Än idag vet jag inte varför hon valde att göra som hon gjorde. Detta har jag aldrig lyckats glömma i och med att det förstörde mycket för mig under en längre tid. Vad hände liksom?

 

För ett tag sedan valde jag att skriva ett brev till henne och berätta hur jag upplevde det hela och mina känslor kring det. Svaret tillbaka var inte riktigt vad jag hoppades på. Egentligen vet jag inte vad jag hoppades på för reaktion, men jag trodde inte att hon skulle skylla ifrån sig så mycket som hon valde att göra.

Hon menade på att jag fick tillbaka för gammal ost då jag i grundskolan under en period umgicks mycket med den andra tjejen. Då utan att min bästa vän var med. "Om jag iddes skulle jag leta fram mina gamla dagböcker från förr och skriva vad du gjorde", var reaktionen jag fick av henne.

 

Såhär i efterhand är jag egentligen glad över att det blev som det blev mellan oss. Denna tjej är ingen som jag vill ha i mitt liv längre. Jag är tacksam över att ha brutit mig loss från de så kallade vänner som tog mer än energi än vad de gav.

Idag har jag istället världens finaste vänner som jag försöker umgås med så mycket som möjligt. Ibland är det onekligen lite trixigt att få tid till det med plugg, jobb och annat. Men när vi väl umgås så är det grymt roligt! ♥

 

 

 

 

I ett kort stycke så tänker jag gå ner på djupet av något som har fastnat i mitt huvud. Jag har funderat på det här med vänskap och känslor. Det är ett stort och brett ämne att diskutera men det kanske också är nödvändigt ibland. Dock är det onekligen svårt.

Ibland tror jag att man tänker på vänskap som något som kanske skulle kunna liknas vid romantik. Allt känns så rätt och man har äntligen hittat någon som förstår en på ett sätt som man inte trodde var möjligt, vilket givetvis inte är något felaktig sätt att tänka på.

 

Dock tror jag att det är såna förväntningar som ibland kan ligga bakom känslan av svartsjuka och att känna sig bortglömd fast det kanske inte ens är så. Jag skulle tippa på att de flesta någon gång har varit lite svartsjuka då och då av olika anledningar.

 

Ända sedan jag och min lillebror var små så har vi varje sommar åkt till två ställen. Sommarstugan som ligger cirka 5 mil utanför Göteborg i den lilla pittoreska tätorten som heter Frillesås och är allmänt fantastiskt. Sen till sommarstugan som ligger runt 2 mil hemifrån, på Soludden. Solen som värmer skönt, kaffelukten som sipprar in i sovrummet på morgonen, det gröna sköna gräset, den mjuka sanden mellan tårna och saltvattnet nere i Torstensvik är bara några av alla fina minnen som har satt sig på näthinnan och som jag blir glad av att tänka på.

 

En vän sa en gång till mig att "Jag fattar inte varför du hellre åker bort än stannar i stan och går på krogen med oss". Jo, för att det är sånt jag verkligen uppskattar och tycker om. För att det är något som jag mår bra av. För att det är skönt att komma bort från just samma gamla stad och alla måsten som förekommer på ett eller annat sätt. För att det är skönt att vakna på morgonen och se något annat än dom gamla vanliga tapeterna som man alltid ser. För att kunna varva ner, andas ut och njuta av tillvaron utan en massa trafik precis utanför dörren.

 

Alla är vi olika. Vitsen med detta inlägg är att påpeka vikten av att våga göra det man känner för och vill trots andras åsikter gällande vad det nu är. Våga säga både ja och nej. Då växer man som människa. Att strunta i onödiga kommentarer. Gå den väg som man själv mår bra av. Det är det viktigaste!